Haastatteluarkisto

30.10.2014

Näkökulma: etnologi Anna-Maria Åström

Åbo Akademin etnologian professori kertoo ruotsinkielisessä haastattelussa, miksi etnologia on tärkeää yhteiskunnan muistin kannalta.


Amastrom


Intervjuare: Niklas Huldén (NH)

Informant: Anna-Maria Åström (AMÅ)

 

NH: Du har varit professor i etnologi vid Åbo Akademi i fjorton år nu, men alla kanske inte vet att du från början studerade andra ämnen. Berätta om hur du kom att bli etnolog.

 

AMÅ: Ja, jag blev pol. kand. 1975, det betydde ”politices magister” och jag hade börjat läsa antropologi som en fortsättning på grundstudierna i sociologi. Sedan såg jag av en slump en annons i Vasabladet att det ordnades en grundkurs i etnologi i Lappfjärds folkhögskola. Eftersom min väninnas man var rektor där beslöt jag att åka dit för att delta. Jag hade just blivit färdig då.


Men redan under tiden jag studerade samhällsvetenskaper – jag hade allmän statslära som huvudämne – var jag av den åsikten att den vetenskapen inte var tillräckligt konkret för mig. Jag tyckte inte om att samhället presenterades som olika ganska teoretiska boxar kring allting och jag ansåg att samhällsvetenskapen behöver någonting mera handfast. Det var nog därför jag valde etnologin sedan.

 

NH: Du var färdig med magisterstudierna men du ”byggde på” dina studier med etnologi.

 

AMÅ: Jo, jag byggde på med att studera vid Åbo Akademi via de här sommaruniversitetskurserna som jag fortsatte så att jag under ett år fick grundstudierna klara.  Jag flyttade sedan över till Helsingfors universitet, för jag tänkte att det skulle bli för mycket resande av och an till Åbo om jag fortsatte där [skratt]. Jag var ju samtidigt inne i arbetslivet och hade fått heldagstjänst, först vid Yrkesutbildningsstyrelsen och sedan vid Helsingfors stads statistiska byrå, så jag studerade etnologi på fritiden.


Då började jag direkt med cum laude-studierna (ämnesstudier) och där var det nog Bo Lönnqvist som höll proseminariet som inspirerade oss. Vi hade Karelens kultur som tema och han var ju mycket fokuserad på dräkter, men åt mig gav han som uppgift att studera byggnadsskicket på de karelska herrgårdar. Men det gick inte eftersom källorna inte gav tillräckligt och då skrev jag i stället om de sociala grupperna på de karelska herrgårdarna och där hade jag nog nytta av min samhällsvetenskapliga bakgrund. Proseminariet hade 18 studenter och var mycket lyckat också metodiskt. Vi lärde oss se större helheter men ändå fokuserat på speciella teman. Men jag måste också säga att i de samhällsvetenskapliga studierna hade jag fått en god undervisning i hur man lägger upp och strukturerar uppsatser och artiklar. Det hjälpte mig mycket i studierna.

 

NH: Du nämnde Bo Lönnqvist men minns du andra inspirerande lärare under din studietid.

 

AMÅ: Jo, under samhällsstudierna hade Seppo Hentilä hand om proseminariet som assistent. Sedermera blev han ju professor i politisk historia och han var nog en inspirerande person minns jag. Och inom etnologi så hade vi ju Toini-Inkeri Kaukonen och sedan blev Juhani U.E. Lehtonen professor. Där var en sån stämning på institutionen att jag kände sig välkommen och fast jag talade svenska så var det inget problem.  Teppo Korhonen förde ju oss in på den materiella kulturen genom sin grundkurs där museerna ingick, d.v.s. vi besökte flera museer. Vi gick till Nationalmuseet, Fölisön o.s.v. och rum för rum gick vi mycket noggrant igenom föremålen och interiörerna.

 

NH: Det talas ibland om att etnologer gärna forskar kring teman som kretsar kring deras eget liv och bakgrund. Du har ju också en bakgrund i Savolax. Vilken roll har den spelat?

 

AMÅ: Egentligen kom jag in på Savolax herrgårdskultur via föremålskulturen. Redan på grundkursen i Lappfjärd hade professor Nils Storå undervisat hur man inventerar föremål och upprättar museikataloger och gör upp museikortsystem. Jag blev väldigt inspirerad av det för jag visste att på vår egen gård, Frugård i Jorois, har vi ett gårdsmuseum och jag tänkte att det skulle jag kunna katalogisera det. Och jag sökte t.o.m. understöd, både från Svenska Kulturfonden och Folkkultursarkivet för det här karteringsprojektet, men jag fick inte pengar.

 

Jag katalogiserade nog samlingen senare privat, men när jag ringde till Folkkultursarkivet för att höra om man kunde få ett stipendium för att utföra en museiinventering, så var det Bo Lönnqvist som svarade och han sa nej, men däremot kunde jag göra intervjuer om herrgårdskulturen och komma med på ett fältarbete för att lära mig intervjua; ”Vi far nästa vecka, varsågod och ställ upp” [skratt]. Och det gjorde jag, så det vara faktiskt via föremålskulturen jag kom in på den etnologiska forskningen. Under fältarbetet inventerade vi också ett gårdsmuseum på Emsalö (Borgå). Här ingick fotografering av föremål, men också ritning av föremål. Gällande frugårdsföremålen – jag är ju dålig på att fotografera, fortfarande – men jag tänkte att det gör ingenting, för jag kan ju rita av dem. Föremålen blir faktiskt tydligare när man ritar dem.

 

Men herrgårdskulturen stod ju mig nära eftersom jag är uppvuxen om somrarna på en herrgård och det var inspirerande för mig att undersöka hela det här herrgårdssystemet i Savolax och dess omfattning. Jag hade inte tidigare haft en aning om att det var fråga om en så omfattande och livskraftig kultur, ända till omkring år 1850. Numera finns ca 10 herrgårdar kvar med ”ursprungliga” ägare och kulturen är förstås annorlunda men fortfarande livskraftig.

 

NH: Vad gäller föremålsforskningen har det säkert hänt en del under den tid du varit engagerad. Hur ser du på den utvecklingen?

 

AMÅ: Jag måste nog säga att då jag började studera etnologi, det var alltså 1975, och sedan under slutet av 1970-talet så kom det ut många doktorsavhandlingar vid Helsingfors universitet som helt koncentrerade sig på föremålskulturen. En avhandling om vaggan, en om skåpuret och så småningom kom ju Teppo Korhonen också med sin ”Kuisti”.  Jag hade samtidigt den antropologiska bakgrunden och hade också tagit del av etnologin i Sverige och jag var egentligen mycket kritiskt inställd till en sådan ”inventerande” föremålsforskning. Jag tyckte att man borde kunna komma längre, vilket nog t.ex. Sinikka Mäntylä sedan gjorde i slutkapitlet i sin avhandling om skåpuret. Den inventerande inriktningen förde mig nog egentligen bort från föremålskulturen, men jag återkom ju senare i min doktorsavhandling. Jag ansåg att man i högre grad skall studera helheter och inte heller enbart koncentrera sig på den s.k. allmogekulturen utan också följa med andra samhällsklassers kultur.

 

NH: Hur var det med de teoretiska inriktningarna? Jag har hört sägas att det ibland kunde kännas betungande då alla synsätt och -ismer måste beaktas i undersökningarna, som t.ex Teppo Korhonen uttryckt det i en intervju här på Artefacta.

 

AMÅ: Så djupt befattade jag mig e inte med det här – när det gällde föremålsforskningen. Det var närmast formen, funktionen och utbredningen så då gällde och jag tyckte man inte egentligen fick en uppfattning ens om de föremål man undersökte genom att vara så här metodisk utan några djupare frågeställningar. Men sen så småningom skedde det ju en förändring i förhållande till föremålskulturen också i Skandinavien och i den tyska etnologin som jag började intressera mig för. Det blev ju viktigt att undersöka vad användarna av föremålen själva ansåg och också de symboliska och andra värden som förknippades med dem. Då blev jag intresserad på nytt.

 

Då jag kom till Åbo som professor (2000) var ju kursfordringarna rätt nyligen förnyade av professor Nils Storå, och de var i stort sett i enlighet med den rikssvenska etnologin. Det var mycket som var nytt för mig som kom från Helsingfors och i svensk etnologi hade också föremålsforskningen fått ett mindre utrymme, i alla fall i kursfordringarna. Studenterna var inte speciellt intresserade heller, men byggnadsskicket var ett tema som fortfarande intresserade många. Men t.ex för textilforskning och hemmens utrustning och sånt som kunde ha varit intressant, fanns det rätt lite intresse bland studenterna. Enbart då det gällde ungdomarnas egen kultur fanns ett intresse.

 

Oberoende av faser och inriktningar när det gäller föremålsforskningen så finns det ju inom etnologin ett behov av att tillgodose forskningen kring det materiella, och det var något som jag saknade i samhällsforskningen. Och det materiella omfattar ju både det ekonomiska men också det materiellt handfasta och det har jag sett som viktigt hela tiden. Den här synen har ju nu också upplevt en renässans i den skandinaviska etnologin. Man talar ju t.ex. om materialisering och just nu håller jag på att gå igenom en doktorsavhandling om en herrgård, som ska presenteras i Sverige, där skribenten är noga med att få in föremålen i handlingen, inte bara inredning och statusföremål utan också t.ex. herrgårdens jordbruksmaskiner. Hon betonar att föremålen inte bara kan betraktas som passiva utan de skapar också handlings- och beteendekedjor, vilket jag tycker är väldigt intressant, föremålen betraktas som aktiva ”aktanter”.

 

Också i min egen forskning kring herrgårdskultur var jag mycket mån om att ta med den materiella sidan. Jag har t.ex. ett stort kapitel om byggnadsskicket men skriver också om föremålen via bouppteckningar. Jag var av den åsikten och anser fortfarande att man genom bouppteckningar kan få en helhetsbild av en kultur, lite som arkeologerna får genom sina fynd. Och utgående från den helheten kan man belysa kulturens olika dimensioner. Det försökte jag visa vad det gäller herrgårdskulturen. Där fanns ju dels samma föremålsbestånd som fanns i bondesamhället d.v.s. i den agrara kulturen och sen fanns den adliga eller högborgerliga kulturens föremål som sen skilde herrgårdskulturen från bondekulturen, vilket framträdde väldigt tydligt.

 

NH: Ibland har vi fått höra önskemål från museibranschen om att undervisningen kring föremål borde vara mer intensiv vid universiteten. Man upplever alltså att studenter och nyblivna magistrar inte har den föremålskunskap som krävs för museiarbetet. Hur ser du på det här?

 

AMÅ: Jo, man kan ju tänka sig att etnologin har ett ”faktainnehåll” som vi skall överföra till studenterna. Det finns förstås ett sådant innehåll men genom etnologins utveckling så har detta faktainnehåll utökats så omåttligt att ingen människa kan besitta alla dessa fakta. Kursfordringarna har därför mera utformats så att studenterna själva skall kunna göra egna undersökningar om enskilda teman och också om föremålskultur. Men t.ex om själva allmogekulturens föremålsbestånd undervisar vi inte explicit i de obligatoriska kurserna. Däremot har vi de senaste åren infört nya läskurser där de intresserade kan sätta sig in i just den här typens föremålsvärld. Man borde förstås också erbjuda insikter i andra samhällstypers föremålskultur, t.ex arbetarnas materiella kultur, de borgerligas materiella kultur o.s.v., för att inte tala om nutidens massiva materiella kulturyttringar. Det viktiga är att ha en insikt i att alla kulturer yttrar sig också materiellt, men man kan inte fordra att etnologer skall ha kompetensen att behärska ett så stort område i detalj. Men jag förstår nog museernas synpunkter också. Vi strävar till att lära studenterna att själva söka fram och ta reda på fakta där de behövs, och den kompensen borde de nog ha.

 

NH: Hur ser studenternas intresse ut för olika forskningsteman. Kan du urskilja några trender på det här planet?

 

AMÅ: Jag har sett att studenterna är intresserade av ekologiska spörsmål och i viss mån också s.k. ”nysparsamhet”. I det här överflödssamhället kommer det en del motreaktioner så vi har många studenter som har intresserat sig för t.ex återanvändning av föremål, lopptorgsverksamhet och liknande. I det här fallet finns det nog ett nytt intresse för det materiella som är alldeles påtagligt. Vi har många kandidatavhandlingar som har tagit upp den här tematiken. En handlade t.ex. om ekologiska bilar.

 

NH: Men det är ganska nutidsdominerat eller?

 

AMÅ: Under alla dessa fjorton år som jag undervisat har det också funnits ett intresse för äldre byggnadsskick, t.ex. bondgårdar och hur man har kunnat bevara dem och hur man löst frågan om att bo ”modärnt” i gamla byggnader. Ungefär vart femte år är det någon som tar upp sådana teman i sina pro gradu-avhandlingar. Just nu har vi en graduavhandling på kommande som handlar om österbottniska bondgårdar som har renoverats och vilka tankar och idéer som styrt renoveringsprojekten.

 

NH: Du har redan nämnt att du sysslat mycket med herrgårdskultur, men finns det någon annan forskning inom materiell kultur som du upplevt som intressant?

 

AMÅ:  Efter att jag hade studerat herrgårdskultur på många olika sätt – jag har ju återkommit till temat flera gånger efter 1994 då min avhandling blev klar – har jag intresserat mig för borgerlig kultur. Det har sin upprinnelse in ett frågebrev om stadens kultur där det kom in skildringar från arbetarhem och från borgerliga hem. Jag hade uppmanat skribenterna att beskriva sina hem, men jag hade inte anat att de borgerliga miljöerna skulle beskrivas så detaljerat. Det blev faktiskt ett otroligt fint material vad gäller t.ex. heminredning. Materialet omfattar Helsingfors och Åbo men också många finlandssvenska småstäder. Det är utmärkta skildringar från 1910-1930-talet utgående från det första frågebrevet utskickat 1981. Senare fortsatte vi i Åbo med frågelistan ”Så minns jag mitt Åbo” och ”Bruksmiljöer” på 2000-talet och där handlar skildringarna om tiden från 1930-talet till 1960-talet. Man får en bra inblick också i hur det borgerliga boendet har förändrats. I alla de här frågebreven uppmanades man beskriva sitt barndomshem eller första egna hem som ung. Beskrivningarna går ofta från rum till rum och relaterar inredning och möblemang. Jag har också undersökt det borgerliga föremålsbeståndet i en liten uppsats som hette ”Äggkoppen, serviettringen och pottan – symboler för den borgerliga kulturen”. Det var i Pekka Leimus festsskrift, och den är kulturanalytisk till karaktären.

 

NH: En standardfråga; finns det något verk eller någon inriktning så där globalt sett som du kan sätta fingret på som har varit inspirerande för dig i din verksamhet?

 

AMÅ: Just nu är jag så inriktad på att tänka på föremålskulturen och då måste jag nog nämna Tamasz Hofers redogörelse för böndernas kultur i Atanye. Det var ju han som myntade begreppet ”föremålspopulation” och hur en helhet av föremål kan inringa en hel kultur. När jag jobbade på Folkkultursarkivet så uppmanade Bo Lönnqvist mig att söka till en nordisk forskarkurs i historisk antropologi. Jag kom med som enda finländska deltagare och där väcktes nog mitt intresse för att behandla historiska fenomen med antropologisk metod. Det betydde då att de antropologiska ”tänkarna” kom att bli väldigt viktiga också i etnologi och man kan tillämpa deras teorier och metoder på historiskt material. Egentligen var min doktorsavhandling nog ett resultat av det här. Jag tror t.o.m. att jag själv kallade den en avhandling i historisk antropologi och inte i etnologi. Antropologerna och bland dem också Bourdieu, som i sina tidigare verk själv fortfarande var antropolog – han undersökte berbersamhällen i Algeriet – och hans forskning har nog varit väldigt inspirerande som ett slags metodbok. Också klassikerna inom den historiska antropologin har jag värderat högt, Le Roi Ladurie etc. och det fanns en som hette David Sabean, en tysk antropolog som hade undersökt bondesamhället med historiska källor, bl.a  rättsprotokoll.

 

NH: Vi kan avrunda med att fråga hur du ser på framtiden. Det har ju varit lite kärvt klimat i universitetsvärlden de senaste åren och små ämnen som etnologi ses ibland som hotade. Hur ser du på den här utvecklingen och vilka framtidsscenarier kan vi vänta oss?

 

AMÅ: Jag tror och hoppas att etnologin har en framtid, och den har en framtid delvis just för att etnologer behövs i samhället t.ex i museivärlden.  Men också inom museivärlden har man under de senaste åren haft ganska kärva tider. Men det handlar ändå om samhällets minne och det kan inte vara så att historiker och arkeologer har ensamrätt på minnesdimensionen. Här har etnologin kanske en stark position eftersom den tar vid där antropologin slutar och den har en större förankring i den materiella världen än historikerna vanligen har. Jag tror att etnologins fäbless för det materiella kommer att garantera fortsättningen.

 

NH: Vad skulle du ge som färdkost eller uppmaning åt blivande etnologer eller andra med intresse för föremålsstudier?

 

AMÅ: Eftersom etnologin ändå är ett något ”udda” ämne bland kulturvetenskaperna tror jag att det är viktigt dels att man har ett otroligt djupt intresse för själva ämnet och att man själv vill bidra till att föra ämnet vidare. Då är det viktigt att ständigt vara nyfiken – det brukar ju kallas att man frövärvar den ”etnologiska blicken” – och nyfikenheten bör riktas också mot nutiden och samtiden, i synnerhet i den digitala brytningstid som vi nu upplever. Men jag tycker det är väldigt viktigt, och det brukar jag poängtera för studenterna, att man skall ha den kulturhistoriska synen med. Man måste se hur t.ex. föremålen har en historia och också hur omständigheterna kring föremålen hela tiden förändras. Just nu är det aktuellt med praktikerna kring föremålen och föremålens möjligheter att lagra information, minnen, sociala nätverk, historiska bruk, släktrelationer, vänskapsförhållanden, etniciteter, ja förmålen kan sägas lagra kultur, men hela tiden skapas också nya kulturformer med deras hjälp. Den materiella världen blir på något sätt självklar för oss, men det är etnologernas sak att gå bakom det materiella och se de stora helheterna. Etnologin är en slags positionering av det självklara, av vardagslivet i vardandet.


Palaa otsikoihin



 
 
Tulosta sivu

Olet tässä:

Poutapilvi web design - P4 - julkaisujärjestelmä